milano0

Det är tidig söndagsmorgon. Jag hör hur det rasslar vid ytterdörren. Du har nyckeln till min lägenhet. Du har nyckeln till mitt hjärta. Du kommer hem rufsig och trött från en lång natt på krogen. Jag är rufsig och trött efter en lång natt utan sömn, snart på väg till jobbet. Vi möts vid frukosten, i soffan framför tvn.
Solens guldstrålar sipprar genom det halvöppna fönstret. Sveper över mina trötta frusna kinder. Ljuset är bländande och vackert, får dina mörka ögon att glittra. Du är det finaste jag vet. Du är mitt allt.
Vi sitter tysta i soffan och slötittar på tv som så många gånger förr. Vi ser inte på varandra. Du är nära, men inte närvarande. Du ger mig ett leende och en mjuk rörelse längs min kalla arm. Detta är närhet för dig. Du kan smeka min arm, men berör du mig?
Du serverar mig ett halvt glas apelsinjuice. Du vet vad jag äter till frukost, vad som gör mig arg, vad som får mig att skratta. Du kan ta på mig, men du känner mig inte. Du förstår inte. Du kan se desperationen i mina ögon. Du kan se ensamheten.

Men i min oroliga värld är det ändå dig jag vänder mig till. När jag faller förväntar jag mig att du är den som tar emot mig. Jag vill inget hellre än att du ska omfamna mig med dina stora starka armar. Men varför?

Och så har mitt liv flugit förbi, tills denna morgon. Denna tidiga söndagsmorgon, då jag stannar upp min värld av egen kraft och ser på den med egna ögon. Idag är dagen jag reser mig ur soffan och bara går min väg. Går som du gjort så många gånger. Enda skillnaden är att denna gång, är det jag som går. Jag lever hällre ensam i en orolig värld, än orolig i en ensam värld.